Men hon piskade och slog korna, kastade och slängde allt hvad hon kunde komma öfver efter fåglarna, och bar sig åt så det var skam att se. Och hon fick heller hvarken mockadt eller mjölkadt. När hon sedan kom in, fick hon både stryk och bannor af trollkäringen, och sedan skulle hon tvätta den svarta ullen hvit, men det gick icke bättre med det. — Detta tyckte trollkäringen var för galet, och så satte hon fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och sade att henne hade hon ingen nytta af, ty hon dugde inte till något, men till lön skulle hon ändå få ta hvilket skrin hon ville. Då sjöngo fåglarna:
»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»
Hon brydde sig icke om hvad fåglarna sjöngo, utan tog det röda, som lyste mest. Så gaf hon sig af och gick hem, och hon fick gå i frid och ro; det var ingen som satte efter henne. Då hon kom hem, blef modern litet glad, må tro, och de gingo strax in i storstugan och satte skrinet der, ty de trodde att det fans icke annat än guld och silfver i det, och de tänkte att både väggar och tak skulle bli förgylda; men då de öppnade skrinet, så vältrade sig idel ormar och paddor fram derur, och när dottern öppnade munnen, så gick det på samma sätt: fram kröpo både ormar
