om giftas, skulle hon väl slå till med det samma. Han sade derför till henne, att han hade kommit på den tanken att gifta om sig.
»Ja, en kan hitta på så mycket,» sade flickan; hon stod der och småskrattade och tänkte, att den gamle fulingen kunde väl ha hittat på det, som passade sig bättre för honom än att gifta sig.
»Ja, och det vore meningen att du skulle bli min hustru,» sade herremannen.
»Nej, tack för mig — var det likt något, detta sade hon.
Herremannen var ej van vid att få nej till svar, och ju mera ogerna hon ville ta honom, desto ifrigare blef han på att få henne. Men då han ej kom någon vart med henne, skickade han bud efter hennes far och sade till honom, att kunde han ställa så till, att han fick henne, så skulle han skänka efter pengarna, som han hade lånat, och på köpet skulle han få den jordlapp, som låg jämte hans äng.
Ja, han skulle nog få bugt med dottern, menade fadern. Hon var bara barnet och förstod inte sitt eget bästa, sade han. Men allt hvad han talade till dottern, både ondt och godt, så hjelpte det icke. Hon ville inte ha herremannen, om han satt i malet guld ända upp öfver öronen, sade hon. Herremannen väntade dag efter dag, men så blef han till sist ond och otålig, och så sade han till flickans far, att om han skulle stå vid det han hade lofvat, måste den andre nu göra slag i saken, ty han ville icke vänta längre.
