Mannen visste ej någon annan råd, sade han, än att herremannen lagade allt i ordning till bröllopet, och när presten och bröllopsgästerna voro komna, då kunde han ju skicka bud efter flickan, som om det vore ett arbete, hon skulle vara med om; och när hon kom, skulle de vigas i en handvändning, innan hon hann åtra sig.
Detta tyckte herremannen var klokt och bra, och han lät derför brygga och baka och laga till bröllop på herrskapssätt.
Då gästerna hade kommit, ropade herremannen på en af sina drängar och sade till honom, att han skulle ge sig af ned till grannen i Södergården och be honom skicka med det, som han hade lofvat honom. »Men är du inte här igen på eviga minuten,» sade han och hötte åt honom med knytnäfven, »så skall väl —». Mera hann han ej säga, ty drängen for af, som om han hade piskan efter sig.
»Jag skulle helsa från husbond och be om det, du har lofvat honom,» sade drängen till grannen i Södergården, »men det skall vara i röda rappet, för han har fasligt brådt i dag,» sade han.
»Ja, ja, spring ner på ängen och tag henne med dig, der går hon,» sade grannen.
Drängen gick. Då han kom ner på ängen, gick dottern der och räfsade. »Jag skulle hämta det, som far din har lofvat husbond’,» sade drängen. Håhå, mig lura ni inte, tänkte hon. »Jaså, skall du det?» sade hon. »Det är väl vår lilla blacka märr? Gå du
