»Nu har jag gjort det också, husbond’,» sade drängen, »men det var ett fasligt tungt arbete, det var det värsta jag har haft här på stället.»
»Ja, ja, du skall inte ha gjort det för intet,» sade husbonden. »Skicka nu upp qvinnfolken till att klä henne grann.»
»Nej, men kära hjertandes!» sade drängen.
»Inte något prat! De ska’ klä henne och hvarken glömma krans eller krona,» sade husbonden.
Drängen ner i köket:
»Hör nu, flickor,» sade han, »nu ska’ vi upp och klä den lilla blacka till brud; husbond’ vill visst ge sina gäster något att skratta åt.»
Ja, flickorna hängde på den lilla blacka allt hvad de hade, och sedan gick drängen ner och sade, att nu var hon färdig och det med både krans och krona.
»Det är bra, kom då med henne!» sade husbonden. »jag skall sjelf ta emot henne i dörren,» sade han.
Det ramlade förskräckligt i trapporna, ty hon gick icke ner i sidenskor, den bruden. Men då dörren gick upp och herremansbruden kom in i stora salen, var det inte utan att det blef fnissande och skratt. Och herremannen var så belåten med den bruden, att de sade, han aldrig mer friade.
