spiseln, grisen till att nafsa och bita, gåsen till att hväsa och nypa; tuppen upp på takpinnen till att flaxa och gala, och haren blef så vettskrämd, att han for uppåt väggarna och väsnades och lefde i alla vrår.
Sent omsider kom ulfven ut igen.
»Nå, grannskap gör kändskap,» sade han, som stod qvar utanför; »du kom väl raka vägen in i paradiset, efter du dröjde så länge? — Men hur gick det med elden? — du har ju hvarken rök eller pipa,» sade han.
»Jo, det var en treflig pipeld och ett hyggligt sällskap,» sade han, som hade varit inne; »tocket folkslag har jag aldrig förr i mitt lif träffat på. Men som en söker lag till, så får en ära till, och oväntad gäst får ovan traktering,» sade vargen. »Då jag kom innanför dörren, dref skomakaren till mig med lästpåsen, så jag rök på hufvud ända fram i smedjehärden; der sutto två smeder; de blåste och de hväste med bälgen, och de nöpo och slogo med glödande tänger och stänger, så köttstyckena flögo om skrofvet på mig. Jägaren han for och ramlade och letade efter bössan sin, men lycka var att han inte hittade den. Och så satt der en uppe under taket och flaxade och gol; ”Häkta kroken i honom, drag honom hit! drag honom hit!” skrek han; men hade han fått tag i mig, så hade jag visst aldrig kommit ut med lifvet.»
