4
Men fädernetjället, det blommar dock än,
Och moder och vänner mig mana igen
I enfaldens skogar och dalar.
Jag kommer, jag kommer väl fjerran ifrån
En gång till att famna er åter. . . .
Dock — kanske för sent står den enslige son
Vid grafvarnas runor och gråter;
Och står då förskjuten, der älskad han var,
Och klagar vid minnet af forntida dar
I enfaldens skogar och dalar.
Resebeskrifning.
Till Riddarholmen vandrade jag glad,
Der ångfartygen ligga jemt och fräsa.
”Hvarthän?” skrek en bekant. ”Till Telje stad”,
Jag svarte stolt och satte opp min näsa.
Vi Skinnarviken hade lemnat re’n,
Och mera landtlig och sublim blef scenen:
Uppå kommandobryggan stod kapten,
Och morgonsolen såg jag mellan benen.
Af utmärktheter såg jag, der jag satt,
En knotig diplomat med långa tänder,
En kontorist med Garibaldi-hatt,
Och tvenne gubbar utaf Rikets Ständer;
