96
Så, bäst jag tankarne samlar
Hemma, så blåser en il ut mitt ljus,
Stjelper bläckhorn och krus,
Tobaks-ask och kardus,
Och ”förgäfves i mörkret jag famlar”.
Tempora tamen mutantur:
Hösten, som vintern, väl en gång förgår.
Under tiden man får
Söka tröst i en tår,
Och i the-vatten hos sina Tanter.
Modet man aldrig bör sänka,
Hur det än stormar i berg och i dal.
Har du sorger och qval,
Kan du ta din pokal
Och bekymren som kattungar dränka.
Fem trappor opp.
(Extrakammarskrifvar-visa.)
Jag sitter stundom och mitt lif begrundar
Uppå en rankig vind fem trappor opp,
Och undrar ofta, om den dag som stundar,
Bär i sin famn fullbordan af mitt hopp.
Men ingen lycka spörjs, och dagar fara,
Som solens boll i enahanda lopp —
Men jag är ung, och då kan man ju vara
Rätt nöjd uppå en vind fem trappor opp.
