Den här sidan har korrekturlästs
6
Natt och tröst.
O! hur länge skall jag bida,
Huru länge skall mitt hjerta
Klappa endast för att lida,
Kämpa under sorg och smärta?
Sorgen är allena vorden
Menskan trogen, då hon ilar
Som en skugga öfver jorden
Och ett mål för ödets pilar.
Jag såg också nöjets fester,
Blandade mig in i hopen,
Och från öster och till vester
Hördes starka fröjderopen:
Men min själ fann ljuden tomma,
Fann ej tröst i yrans sånger;
Och som tornet, för en blomma,
Fann jag blott, för nöjet, ånger.
Och min själ är mörk som natten,
Och mitt hjerta bryts som hafven.
Månen lik, kring land och vatten,
Dystert stirrar jag mot grafven:
”Här skall lidandet försvinna”,
Så ur grafvens djup det talar,
”Hit skall stormen icke hinna,
Här bor frid i skumma salar.”
