131
Till Månen.
Så vänligt du skiner, förtjusande Måna!
Och likväl så tycks du förtäras af sorg.
Liksom om du gick för att penningar låna,
Du står der så ensam på himmelens torg.
Hvad grämer ditt sinne, hvad sörjer du öfver,
Har du ej deruppe allt hvad du behöfver?
Den tanken rätt ofta mitt sinne har lättat,
Att aldrig deruppe man kan blifva pank.
Och gerna jag tror, hvad man har mig berättat,
Att himlen är sjelf en ofantelig Bank.
Der lånar man efter en helt annan skala,
Och bäst är af allt — att man slipper betala.
Härnere, du vet, hur man kilar och ränner,
Hvar gång man behöfver en fyrk eller två.
Om icke man förr brytt sig om sina vänner,
Så går man och frågar dem nu, hur de må.
Hos en får man afslag; och djupt ner i pannan
Man trycker sin hatt och styr kurs på en annan.
Så stökar man af till åtskilliga kanter,
Åt öster ibland, och åt vester ibland.
Och bäst som man stretar i Kungsbackens branter,
Så är man, för böfveln, vid Hammarb-strand.
Man måste gno undan och durka och dyka,
Att högt upp i luften gatstenarna ryka.
