152
Den sköna kronan af, och floden förde
På silfverböljan bort den oskuldsrena,
Till andra stranden vaggad utaf döden.
Då såg jag ned i djupet af mitt hjerta
Och tänkte: rent skall hvarje hjerta vara,
När döden kommer att vår ande taga:
Det rena är det himmelska på jorden.
Fläckfri var sippans krona än i döden,
Och himlasmycket, som hon fått af solen,
Det tog hon med sig öfver okänd bölja.
Så bör vårt hjerta uti döden vårda
Sin oskuld och sin tro: de äro smycken
I andens bröllopsdrägt och segerkrona,
På hvilka Gud vill igenkänna sina
Vid kallelsen till högre lifvets lycka. — —
Och solen steg allt högre uppå himlen,
Allt högre steg också till Gud min känsla,
Och bönens harpa klang uti mitt hjerta,
Och jord och himmel famnade min kärlek.
