Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs

13


Den utestängde äkta mannen.

(Vinterstycke.)


Nå men, har man sett på så befängdt-san,
Ljuset har hon släckt och porten stängt-san,
 Jag ej vågar bulta,
 Får väl gå och stulta
Hela natten, fastän det är strängt-san.
 
Snö och blåst utaf den bistra sort-san,
Västen tunn och fracken något kort-san,
 Hur jag jemkar kragen,
 Fryser ändå magen:
Öfverrocken har jag spelat bort-san.

Vore min Barbara mera öm-san,
Men nu är hon som en furie gröm-san,
 Säkert hon mig strypte,
 Blå och gul mig nypte,
Om jag störde hennes ljufva dröm-san.

Magen svider, jag kan ej stå rak-san,
Snön går in, som i ett sprucket tak-san,
 Genom tån och klacken;
 Skörtet utaf fracken
Kan ej räcka både fram och bak-san!

Husch! nej, nu jag måste bulta på-san:
Älskade Barbara! öppna då-san!
 Jag skall aldrig vara
 Borta, hemma bara,
In i bleka döden stå på tå-san!