Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/192

Den här sidan har korrekturlästs

186


Till Clara.


Gråt ej, Clara! fastän sorgen smyger
Sina liljor i din ungdoms vår!
Molnet skymmer solen, men förflyger,
Sorgens lilja knoppas och förgår.

Ingen stjernas glans så klar är vorden,
Att den ej af molnet öfvervinns:
Ingen evig glädje fins på jorden,
Liksom ingen evig smärta fins.

Låt dig trösta! Himlen rättvist dömmer,
Endast kärlek i dess pröfning fins.
Den är tröstlös blott, hvars hjerta glömmer
Gud och pligten, men sin plåga mins.

Gråt ej, Clara — dock jag dig förlåter:
Tårar blir ändå vår tröst till slut.
Endast glöm ej himlen, när du gråter,
Glöm ej himlen, se’n du gråtit ut!