Den här sidan har korrekturlästs
14
Vore godt att nu ha rygg af sten-san:
Jag hör hennes stämma allaren-san,
Jag hör toffeln knarra,
Alla lemmar darra,
Jag kan netto stå på mina ben-san!
Mitt Allt!
Hon, hvars bild mitt hjerta hyser,
All min sällhet innebär.
Hon är solen, som mig lyser,
Hon min lefnads engel är.
Mörker i min själ sig lade:
Ack! då kom hon som en vän;
Hennes blick sitt ”varde!” sade,
Och mitt bröst blef ljust igen.
Utan henne allt jag saknar,
Villsefar på tidens ström.
Hon är tanken, då jag vaknar,
Somnar jag, ar hon min dröm.
Allt med henne har mitt hjerta,
Vingad gör hon tidens gång;
Hon är trösten i min smärta,
Hon är glädjen i min sång.
