Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/213

Den här sidan har korrekturlästs

207


En Sikters missöde.


Just Trettonde-dagen i fjol, Femtiotvå,
Då blef det ett slädparti helt apropå.

Siktern tog sin frack och sin bästa sourtut;
Den ringaste fläck togs med kaffe-sump ut.

Han hyrde sig häst och en släde med fäll,
Och gick upp till Söder och bjöd en Mamsell.

Och tåget bar af genom Lagårdslands tull;
I fållen de mådde som perla i gull.

Se’n dansades glupskt, och det kan ingen tro,
Hvad man hade roligt på Lidingö-bro.

Men hastigt Mamselln, med en stämma så mjuk,
Kom hviskande ömt: ”Herr Sikter! jag är sjuk!

Jag måste till staden.” — Och genast Mamselln
I slädan bars ut och insveptes i fäll'n.

Om tinning och kind blef hon blek som en snö;
Siktern trodde jemt, att hans dam skulle dö.

Som ljungelden far, så han körde i traf.
Storgatan straxt hon ett anskri uppgaf.