220
Tallen och Björken.[1]
Vinterstycke.
Björken.
Bror Tall! du är lycklig, fast hvirflande snön
Kringyrar på mark och på sjö:
Om vintern du står som om sommaren grön,
Och skyr hvarken frost eller snö.
Här står jag så naken om rygg och om bröst!
När trasan behöfdes som bäst,
En hamnbuse kom som vi kalla för höst
Och stal både kapprock och väst.
Den starke står säker och värjer sig lätt
Och hejdar förödelsens stund,
Då omhvärfd af bofvar och utan reträtt
Den svage får dö som en hund.
Tallen.
Tig pojke! och döm ej om väl eller ve,
Du känner ej nornornas lag:
För ung är din ålder ännu för att se,
Hvem sällast är, du eller jag.
Och fastän du prisar mig lycklig och stark,
Står ödet dock mörkt för min syn,
Ty vet, att då redan jag fallit till mark,
Står ännu din krona i skyn.
- ↑ Poemet finns utvald i Svea Poetiskt Album 1870 och i Svea Poetiskt Album 1874
