Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

52

 
 Fåfängt går man här och koxar,
Att sitt öde se förut.
Är man född att mota oxar,
Blir man rik grossör till slut.
Stundom för att gifmild vara,
Känner lyckan ingen gräns.
Mången ifrån fändrik bara
Knogat upp till excellens.

 Så man ser ock mången vandra
Arbetsam, men dock i nöd,
Medan, uti lättja, andra
Simma uti öfverflöd. —
Roligt vore det att veta
På hvad grund det så är stäldt,
Att en del, skall ha det feta
Och en annan stå på svält.

 Dock, hvad kan det, på det hela,
Röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
Utan att oss spörja till.
Fåfängt är det, att vi spana,
Hvarför ödet så befallt; —
Men det är ju menskans vana
Lägga näsan uti allt.