54
Ja! kroppen snart förmultnad är,
Men uppå gyldne vingar flägtar
Du sjelf i himlens luft så skär,
Och lefver der af ljus och nektar,
Och ej af kabeljo som här.
Nyårs-stump.
(1861.)
Det gamla år är slut. Ja gudskelof!
Det var ett ruskigt år kring land och vatten.
Än rök ett halmtak, än förgicks ett skrof,
Peruker flögo, då man lyfte hatten.
I moln stod himlen, och vårt gamla klot
I ny och nedan hade vattusot.
Den gamla solen ingen värme gaf,
Och broms och småkryp gömde sig i mossan.
Neptun gick vresig omkring alla haf,
Och Flora kämpade hvar dag med frossan.
Likdan var vintern. Ack, ni mins det nog:
Man kom ej fram, om man ej for med plog.
Af häpnad slagen stod all verlden stum:
Italien segrar, tyrannit går under.
Och Påfvens hus med elfvatusen rum
Står klent och darrande på sina grunder.
Nu gäller det, och kommer derpå an,
Hvad Kejsarn eller Pater noster kan.
