Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs

60

 
 För tungt bör man ej verlden ta,
Och den i skuggor klä.
Man bör väl något folkvett ha,
Då man ej blef ett .
Var glad, att du fått mensklig mine —
Du kunde varit skapt som — svin.

 Jag tål ej folk, som blott till knot
Sitt hela sinne stämt.
Det kliar alltid i min fot
Att höra klagan jemt:
Som det blott fanns på lifvets stråt
Surlimpor, slottskansli och gråt.

 Än är det soln, som är för varm,
Än är Guds dag för lång;
Än är det regnet, som gör harm,
Än är det vindens sång;
Än är vårt klot för rundt och skumt,
Än är det ödet som är dumt.

 Men dummast är ändå du sjelf,
Om allt i svart du såg.
Tror icke du, att tidens elf
Har guldsand i sin våg?
Kan du ej annat se än mist,
Gå då och häng dig, först som sist!

 Men du som jag i spegeln ser,
Med blicken full af fröjd!
Det gör du rätt i, att du ler
Och tar din dag förnöjd.