Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs

63

Sjelfmant växte skog och äng;
I hvar buske var en säng.
Ingen brandvakt hade lof
Störa nattron, då man sof.

 Aldrig sörjde man för mat:
Ärter, sparris och spenat
Växte som den största skog,
Utan spade, harf och plog.
Räddisor som stora klot
Stötte man alltjemt emot.

 Menniskan var oskuldsfull,
Hof-rätt fanns ej, och ej Tull.
Eva gick, som hon var van,
I sin lustgård hela dan.
Adam följde sin natur,
Drufvan sög och tog en lur.

 Adam lefde med sin fru
Ett helt annat lif, än nu.
Ingen sorg man visste af:
Tiden gick i tripp och traf
Mellan hjertats O! och Ack!
Kyssar och persilje-snack.

 Snart dock flydde lyckans rus:
Fan kom in i Adams hus,
Tyckte om det som var bart,
Eva om hans äppel-kart.
Och så tog all glädje slut —
Adam fick en engla-stut.