Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs

5


Den gamle Lotsen.


På den ödsliga häll
Satte ödet mitt tjäll
Mellan böljors och bränningars svall.
Nakna klipporna stå,
Och der gror knappt ett strå,
Och med nöd står den tvinande tall.

Här jag föddes, och här
Mellan ”kobbar” och skär
Redan manade vindarnas rop.
Och den brusande våg
Var det första jag såg,
Och dess svall har bevittnat mitt dop.

Då blef hafvet mig kärt.
Hvad jag kan, har jag lärt
Af min fader, fast illa jag slet.
Och min skola blef sjön,
Och min lärdom blef bön,
Och dess tröst är det enda jag vet.

Uti faror och nöd,
Ofta nära min död,
Var jag mången gång illa till mods.
Men min ande har bedt,
Och jag trott och jag sett,
Att det ges ock en Gud för en lots.