116
Vid gamla årets afresa.
1855.
Sitt opp, du gamle! du skall ta farväl
Och ändtligt lyfta på den slitna hatten.
Sätt på dig pelsen och svep om dig väl,
Ty det blir svalt att rida midt i natten,
Tro ej du saknas på vår sköna jord,
Sen du satt priset så enormt på födan.
Emjukatjenare! Med andra ord:
Jag skulle klå dig, om det lönte mödan.
Man knappt har kunnat få ett ärligt mål,
Sen krigets fackla öfver verlden flammat.
Hvad godt ha vi utaf Sebastopol,
Som du nu skryter att du har anammat.
Ha vi väl fått det allraminsta grand
Af mat och dryck af hela företaget?
Nej, Finland, gubbe! det är magens land,
Och vore kuku just vid detta laget.
Hur härligt vore icke lifvet då,
Och hvilket jubel ibland Sverges söner!
Den dyra tiden skulle snart förgå
Och ingen klaga öfver knappa löner.
