120
Hvem är hon?
Nattstycke.
I detta fönster, som du ser,
Dit månans öga knappt törs blicka. —
”Deruppe?” — Nej, en trappa ner!
Der slumrar en gudomlig flicka.
Dess läppars friska rosenpar
Kan hvilkens lugn som helst förstöra. —
”Hvem är hon?” — Ack! hon ögon har,
Som skulle kyrktorn kunna röra.
Hvad syn att denna engel se
Sylfidiskt sväfva bland de unga!
I går, uppå min fars supé,
Hon sjöng, som näktergalar sjunga.
Dess hållning och dess fina vett
Förgäfves skaldekonsten målar. —
”Hvem är hon?” — Se'n jag henne sett,
Mitt hjerta sitter som på nålar.
Dess panna öppen är och klar,
Dess lockar glänsande och rika.
Hon ej allenast skönhet har,
Nej, penningar hon har tillika.
Om du kring hela Sverge vill,
Så kan du ej dess make leta. —
”Hvem är hon?” — Hon är dotter till . . .
Jo pytt! jo pytt! fick du det veta!
