Den här sidan har korrekturlästs
125
Än stormarna fösa
De böljor med hot;
Knappt döden vi ösa
Med öskaret mot.
Fast vindarna sjunga
I mast och i tåg,
Vi oförskräckt gunga
På skummande våg.
Men Gud, som kan väcka
Den hotande död,
Kan hjelpen ock räcka;
Han känner vår nöd.
Med himlen förtrolig,
Hvem klandrar sin graf?
Den reds lika rolig
I mull och i haf.
