Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/134

Den här sidan har korrekturlästs

128


Skalden.


Öfver jorden Skalden går och vankar,
Sänd utaf Apollo-fadren huld,
Och på ryggen han sin lyra kankar,
Tung att bära, ty den är af ”guld”.

Medges, att han är ett litet under,
Häftig, öm och vild till sin natur.
Verlden tror, och det på goda grunder,
Att han är en högst komik figur.

Der, som lifvets vilda tummel sorlar,
Tar han plats och finner sig deri.
Stundom vid en liten bäck, som porlar,
Lyss han till naturens poesi.

Skrattar än åt Bacchi vilda yra,
Gråter ömt vid ”Lifvets Romantik”.
Äter paltbröd, samma stund hans lyra
Tar lektion i ”sferernas musik”.

I sin fantasi han kalkulerat,
Att till soln är blott en liten bit,
Klifver öfver molnen ogeneradt
Och går in till månen på visit.

Stundom faller han ur rätta tonen,
Skrifver lag för konungar och pack;
Gormar, som han sjelf satt uppå thronen,
Slutar med att borsta sjelf sin frack.