Den här sidan har korrekturlästs
140
Senhösten.
(Sandhamn 1855.)
Djupt uti dimman ligger begrafvet
Landet, så långt man kan skåda förut.
Hösten är kommen. Stormen och hafvet
Drabba tillsammans i vildaste tjut.
Böljornas kampar frustande skena,
Stänka sitt skum emot stjernornas sfer.
Tro mig! det pröfvar, det frestar hvar sena,
Lifvet härute bland ”kobbar” och skär.
Här duga inga klemiga kroppar,
Ruff bör det vara i hufvud och fot.
Man borde vara minst utaf koppar,
Kanske i längden man då stod emot.
Här böjes ofta toppen af tallen
Ända till jorden, höflig och mjuk.
Här blåser håret rakt utaf skallen:
Ingen härute kan nyttja peruk.
Vågen är grönögd, svartblå är polen.
Vindarna tjuta i tak-ås och knut.
Solen och månan, månan och solen,
Ingen på länge vet, hur de se ut.
