141
Bräckta som stickor mast-toppar ryka.
Skälhundar titta i vågornas bryn.
Gastarna skrika, skutorna dyka
Än uti djupet och än uti skyn.
Stormfoglar, skrämda, rasta i tågen.
Råstång och segel brista i tu.
Aborrar gapa högt öfver vågen,
Undra och tänka! ”hvad helvete nu!”
Vrålande kastas skummande yren,
Sjelfva matroserna blekna som lik.
Qvällen är snö-tjock, ingen ser fyren,
Allt är ett virr-varr i jemmer och skrik.
Lotsen skall möta, tecknet är gifvet,
Klar är på skeppet kastlinan gjord.
Tåget han binder fast omkring lifvet,
Hoppar i hafvet och halas ombord.
Islupen står han ända till hatten,
Glad att han eger sitt torftiga bröd.
Hvit som en is-björn står han vid ratten,
Oviss om kursen är lif eller död.
Skeppet är redlöst, honom förutan,
Opp skall han passa båd' akter och för.
Oftast från skeppsbrott räddar han skutan,
Oftast är ovett hans enda dusör.
Dömd ifrån början till mödor och fara,
Jemt skall han slåss mot den eviga sjön.
Heldre skarprättare ville jag vara,
Än ha, som han — fem riksdaler i lön.
