154
Månskens-fantasi.
Jag stod på höjden utaf Djurgårds-stranden,
Då dagens oro ändtligt somnad var.
Och stilla voro sundena och landen,
Och på kung Bellmans byst sken månen klar.
Så måtte han sett ut, då han om striden
På Rostock sjöng med inspirerad själ.
Han hade mage då, och något i den —
Men byster ha ej magar nu för tiden,
Så var det säkert fordomdags jemväl.
Min ungdom föll uti de solskensstunder.
Då Bellmans-sången ljöd mer frisk och skär;
Då Axel Raab, en tolk utaf dess under,
Lät verlden glömma sorger och besvär.
Hvad norden evigt vill: en skald som känner
Sin egen kraft, stod åter fram med glans.
Och fan kom lös bland kärringar och männer,
Tegnér bars upp af alla sångens vänner,
Och verlden blef förtjust att Esaias fanns.
Att ”mannen hör från början till de fria”,
Ett non plus ultra var i harpolek.
Hvar pojke önskade sig en Maria,
Och slogs som Axel, stödd emot en ek.
