Den här sidan har korrekturlästs
172
Sångens tröst.
Jag lifvets yttre fröjd försakar
För diktens inre, ljusa verld,
Der ingen sträng cherub bevakar
Dess gröna lundar med sitt svärd;
Der vårens silfver-bäckar flyta
Vid näktergalens afton-drill; —
Der vill jag blyga blommor bryta —
Och kransar ge åt hvem jag vill.
När yttre verlden vill förskjuta
Och inga blommor unna mig;
Då skall jag frid och kärlek njuta
På diktens varma blomster-stig.
Då stormen går kring berg och dalar
Och lyckans gyllne lust-gård stängs;
Mig sångens stilla fröjd hugsvalar
Och sjunger orons barn till sängs.