176
Den första vår-seglatsen.
Ila och kila, min ekbygda båt!
Länge jag legat i land nu och rotat.
Vind är nord-ost, bidevind har jag skotat;
Sträck ej på fockskot, hal an, det gör åt!
Syns der ett berg? Nej, ett isblock, som hittar
Vägen i Östersjöns brusande flod.
Ser ni ej skjäl'n, der i lovart han tittar!
Lägg'en på skall'n med det vingade lod!
Tog det? jo pytt!
Hufvut han vred:
Ladda på nytt!
Nu dök han ned.
Våren har ännu ej isarna smält,
Lapptals de komma från Bottniska viken.
Skjälarna, ledsna vid fiskarnas riken,
Segla på dem som kaptener så snällt.
Solskenet vänligt de bestarna söfver,
Ungarna leka med mödrarna gladt;
Spräckliga hafs-örnar sväfva deröfver,
Äntra ibland deras våta fregatt.
Skjälen då far
Djupt ned till Ran.
Örn sitter qvar
Snopen som fan.
