191
En skål i det gröna.
Sångare alla! glädtigt nu helsen
Våren med sångens gudomliga ton!
Vintern har riktigt fått uppå pelsen,
Grusad är ren hans försilfrade thron.
Ångrande tårar gråter den stränge,
Hejdar förgäfves solgudens spann;
Hårdhändta herrar herrska ej länge —
Vintern är nordens Christian Tyrann.
Våldet var alltid fäst vid hans spira.
Påbud han hade som baraste hin:
Ylle om magen skulle man vira,
Hufvud och axlar stoppa i skinn.
Källvatten tordes knappast man smaka,
Jemt fick man elda och passa på spjäll.
Ständigt man skulle bränderna maka,
Sitta i lamp-os från morgon till qväll.
Knappast man tordes gå utom knuten:
Isbark och snöglopp ständigt det föll.
Ville man trotsa, fick man på truten,
Sjelfva Guds sol uppå afstånd han höll.
Dito på sjöar bojor han lade;
Hemskt från hvart tak hängde mördande spett.
