Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs

192

Mulen och kulen, aldrig han hade
Ringaste tecken till mennisko-vett.

Efter hans pipa ingen nu dansar,
Rättnu man andas kan som förut.
Våren är kommen. På sina kransar
Ängarna binda
.” Våldet är slut.
Nu kan man hänga pelsen i skrubben,
Lappskor och muddar på vind bära opp:
Sjelfvaste. Flora dansar i stubben,
Fläktar i vinden sin blomstersalopp.

Våren är kommen. Glädjen och sången
Följa som eviga englar hans spår.
Sofven J, Skalder? Fram med basongen!
Lärkorna sjunga: nu är det vår!
Sorgen i hjertat ligger begrafven,
Smärtan, den otäckan, känner jag ej.
Upp genom luften, bort öfver hafven
Hör man ej annat än hipp och hurrej.

Orren i skogen spelar och blundar —
Man kan bli tokig. Hit med kantin!
Vikingasäten, åldriga lundar:
Sverge, din skål uti skummande vin!
Du är gudomlig, vår-smyckad vorden,
Hör hvilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma fins ej på jorden —
Svea! din skål ur min fyllda pokal!