198
Och många skålar drucko vi för staten,
För samvetsfrihet, tullfrihet på maten.
Då kom en prest svartmuskig som en neger,
Just som vi drucko tryckfrihetens seger.
Herr pastorn ej om våra skålar tyckte.
Mot vår förtjusning han i härnad ryckte.
Och som vi drucko hvarje skål i botten,
Blef presten arg och rysste på kalotten.
Och full af nit och koppar-röd som solen,
Han skrek, som om han stått på predikstolen,
Så väl mot första som mot sista skålen —
Men gudskelof, vi hade tömt ur bålen!
Om ”Bacchi barn”, de älskliga och fria,
Han messade till slut en litania.
Då utbröt skrattet, och det var naturligt
Att presten fick på nosen — men figurligt!
Och som hin håle varit med i spelet,
Tog glädjen hatten och gaf fan krakelet.
Och festen slöts med skålarna och faten,
Och ung och gammal skyllde på prelaten.
