208
Bogesund. Står som ett stort dufslag öfver
skogstopparna. Dess höge patron lärer likväl icke vara någon
duf-unge.
Der ligger Waxholm liksom en haj,
Som slukat badande gäster.
Fem gubbar ser jag på stadens kaj,
En kommendant och två prester,
Den der med hatten
Min gamle frater,
För toddy-vatten
Gör apparater.
Farväl, farväl!
Då vi passerade fästningen gick jag ner i min hytt
för att vara i säkerhet, i händelse af någon skjutning.
Sedan jag genom kaptenen förvissat mig att ingen fara
var å färde, begaf jag mig åter på däck, då jag på
stranden vid Badhuset hade den äran att bland andra mindre
framstående personer se min vän bokhandlaren Brudin i
en välmående ställning stå som en väldig foliant ibland
miniatur-almanackor. En herre, som tröttnat att meta, for
hem i sin lilla båt. Om han hade någon fisk kunde jag
ej se; men han var utstyrd i grågul hatt, grågul rock,
grågula benkläder och grågult ansigte. Ett fruntimmer
anmärkte, att han såg ut som han varit gjord af
häftplåster.
— — Hem seglar fiskarn med vinden så frisk.
Se huru båten vaggar i vågen.
”Fan vara fiskare!” ropade någen.
”Jag”, skrek en annan, ”vill ej vara fisk.”
