Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/214

Den här sidan har korrekturlästs

208


Bogesund. Står som ett stort dufslag öfver skogstopparna. Dess höge patron lärer likväl icke vara någon duf-unge.

Der ligger Waxholm liksom en haj,
Som slukat badande gäster.
Fem gubbar ser jag på stadens kaj,
En kommendant och två prester,
 Den der med hatten
 Min gamle frater,
 För toddy-vatten
 Gör apparater.
 Farväl, farväl!




Då vi passerade fästningen gick jag ner i min hytt för att vara i säkerhet, i händelse af någon skjutning. Sedan jag genom kaptenen förvissat mig att ingen fara var å färde, begaf jag mig åter på däck, då jag på stranden vid Badhuset hade den äran att bland andra mindre framstående personer se min vän bokhandlaren Brudin i en välmående ställning stå som en väldig foliant ibland miniatur-almanackor. En herre, som tröttnat att meta, for hem i sin lilla båt. Om han hade någon fisk kunde jag ej se; men han var utstyrd i grågul hatt, grågul rock, grågula benkläder och grågult ansigte. Ett fruntimmer anmärkte, att han såg ut som han varit gjord af häftplåster.

— — Hem seglar fiskarn med vinden så frisk.
Se huru båten vaggar i vågen.
”Fan vara fiskare!” ropade någen.
”Jag”, skrek en annan, ”vill ej vara fisk.”