209
I Kodjupet hedrade jag en större fisksump med
följande sång:
Jag helsar dig, fredliga flagga!
Du sump med din hiskliga bom.
Fort opp med aborrarna vagga
Att fröjda Stockholmarnes gom.
Men bli dina fiskar för tunga
I solbaddet, tänk på din risk:
Med stenar i masten dem gunga,
Och gör dem till lefvande fisk!
Jag gick ner i min hytt, sträckte mig på soffan och
utbröt i min förtjusning:
Är det ej skönt att skala landet kring
På permission så här en fjorton dagar,
Ta lifvet lätt och göra ingenting,
Och slippa tänka, om man så behagar.
I stan man lemmar tjenst och fjesk och spring
Och går ombord med några rena kragar.
Och lugnast, det förstås, man sedan far
Med en försvarlig kassa — om man har.
Jag ligger här uti min vackra hytt,
Der ångmachinen ruskar om min mage,
Är nöjd och glad och liksom ung på nytt,
Och lekfull som en kalf i Balders hage — —
Jag hann icke längre, förrän ett bud kallade mig på däck, der en skål skulle drickas för en lycklig resa. Trälhafvet hade vi passerat. Det förekom mig liksom jag
