212
En Morgongryning
i Östern re'n Aurora står och niger
På gvllne trappan af sitt sofgemak.
På molnens kullar hon med blommor stiger
Och smyckar himlens violetta tak.
Jag mycket mera ser, fastän jag tiger,
Ju mer hon lyfter purpurstubben bak.
I min förtjusning ingenting nu felar,
Då vågen dansar, vestanvinden spelar.
Och solen träder opp ur gyllne vatten
Och lätt vår farkost gungar i dess brand.
Rorgängarn står liksom en gud vid ratten
Och styr vår lilla verld med säker hand.
Det är så tyst ännu som midt i natten,
Blott machinistens eldtång hörs ibland.
Salongens folk, sig likt i alla väder,
Är morgonsömnigt här — som uti städer.
Dock tyst! här kommer, väckt af vågens fragga,
En brukspatron, likgom ett litet hus.
På däcket fram han rullar som en vagga,
Peruken glänser uti solens ljus.
Med blåhvit näsduk, lyftad som en flagga,
Han vädrar vind och våg och bjuder snus.
Vi Svenskar, vana med hvarann att krusa,
Bli först bekanta, då vi börjat snusa.
Vid brända bönans kända ångor stego
Salongens folk på däcket innan kort,
Och mangrannt snart vi bugade och nego
Och drucko näktar af gudomlig sort.
