215
Tjockan, alla sjömäns fasa,
Lägrar sig nu rundtomkriug.
Storm och böljor, hur de rasa,
Är mot tjockan ingenting.
Tjockan frestar tålamodet,
Ingen kunskap räcker till!
Med kompassen och med lodet
Står förståndet still.
Död och pina! hela timman
Står man ju på samma fläck.
Skutan uti tjocka dimman
Stoppad är som i en säck.
Det kan reta sjelfva stenen
Att man famlar som en blind.
Sur som ättika, kaptenen
Står och vädrar vind.
Dock vill ingen vindfläkt kula,
I machin hörs ej ett knäpp.
Vackra könet, som det fula,
Sitter tyst och hänger läpp.
Alla märken tyckas lofva
Att vi här få ligga still.
Bäst att gå till kojs och sofva:
Styr bäst fan ni vill!
Anblicken af Hudiksvall är särdeles vacker.
Söndagsmorgonen var också herrlig, och en söndag är dessutom
alltid vackrare än en annan dag; ty han snyggar opp sig,
tvättar och kammar sig sorgfälligare och snyter sig i ren
näsduk. Skinnförklä'n och arbetsbyxor stanna hemma.
