218
Satta af hyttornas folk som ryssjor för ströfvande manfolk.
Månan, min åldriga vän, med tysta fjät som en brandvakt,
Fångade nattliga moln, och än med försilfrade saxen
Stack i vår ångbåtsrök, och rädd om himmelens knutar,
Trodde att elden var lös och högg sprutskyldiga böljor
Vaksamt med flammande blick, som en kyrkstöt, i slumrande nacken.
Hof så en väldig patron mot skyn sim rossliga stämma:
”Gubbar! att natten är när, påminner mig slocknade snuggan,
Askan jag strött på böljornas rygg och längtar till kojen,”
Sade — och rullade ned och försvann i den tysta salongen.
Alla vi gjorde som han; och tyst öfver fuktiga däcket
Smög sig hvar lefvande själ på guttaperka-galoscher
In i sin vaggande hytt, och långskepps snart på madrassen
Söfde, hvar en på sitt vis, sin filtomslutna lekamen.
Sömnen blef dock icke långvarig. Jag drömde att jag
var inklämd i en kokos-nöt, utan att begripa huru jag
kommit in eller huru jag skulle komma ut igenom ett så
knapphändigt hål. I min ångest vaknade jag och fann
mig, ganska välbehållen i min trefliga hytt. Månan sken
genom det lilla fönstret, der jag likväl till min stora
förtrytelse upptäckte ett dansande myggpar, sjungande i
månskenet och outsägligt lyckligt. Jag förstod nu hvad som
stört mig i min sömn. Detta och hvad som sedan hände,
försökte jag att uttrycka i följande
Romans.
Hulda måna, jag kan inte sofva,
Då du tittar genom fönsterrutan.
Sömnen flyr mig, denna gudagåfva;
Hård är kojen, hård är hufvudputan.
