219
Qvalm och hetta min fysik betunga,
Och två myggor surra kring på täcket.
”Skäms ni ej att bitas och att sjunga:
Ut på dörr'n, ty ni har plats på däcket!”
Som en skarpskytt jagade jag båda
Ut på dörr'n från fönstret och gardinen.
Men i hettan slog jag utaf våda
Arm och ben — af vattenkaraffinen.
Och nu blef, se'n myggen slutat sticka,
Sista villan värre än den första:
Nekande två stackars kräk att dricka,
Fick, till straff, jag hela natten törsta.
Hernösand: med herrligt läge, god hamn, prydlig
kyrka, vacker och väl vårdad promenadplats, en
öfverflödig ångsåg samt en ohygglig mängd ytterst fula och
missprydande sjöbodar, hvilka dock komma att borttagas
— om tusen år.
Att komma till en stad midt i natten, är högst fatalt, äfven om det är, som nu, ens egen födelsestad:
Undertecknad på sin faders gård.
”Hur skönt ler solen!” Nej, kring skogens toppar,
Står natten än och sveper sin salopp.
Från moln till moln den bleka månen hoppar,
Så har han husvill gått i seklers lopp.
I sömnens famn de Hernösandska kroppar
Ge föga hopp att nånsin vakna opp.
Jag fåfängt öfverallt mig framåt lutar
Att läsa ”Bum för resande” på knutar.
