220
Här är mitt barndomshem: en krog vid vägen
Är fordna hyddan på min faders strand.
Husvill i natten står jag nu förlägen
Vid porten med mitt hattfodral i hand.
Ack, det är sannt, det fins en gammal sägen
Att ingen är profet i eget land,
Dock bättre är det, hur man än må prata,
Att sofva på en krog, än på en gata. —
Och öfver porten stod i färgbokstäfver
Stadskällare — nå, likagodt det är.
En suck i djupet af mitt bröst jag qväfver
Och bultar på och nattlogis begär.
Ett lurfvigt hufvud sig ur fönstret häfver,
En gentleman, som ej vill ha besvär.
”Här fins ej rum”, han skrek, stolt som en pascha,
”Om ock ni vore sjelfva Torre-Arsa.”
Ack! bästa Herre, låt er dock beveka,
Fins ej en enda skrubb, det vore fan!
Då ni ej skäms att rum för natten neka,
Hur hutlös är ni då på ljusa dan? —
Då börjar han åt himlahvalfvet peka
Och visa mig åt fanders ”norr i stan”.
En stockholmsbo, mitt herrskap, kan ni tänka,
Att så behandla, köra bort och kränka.
Dock vill jag först bese de ställen kära,
De barndomsvänner, dem jag älskat så:
Min gamla brunn, der ofta jag var nära
Att hufvudstupa utur verlden gå.
