Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs

50

 
Och jag frös som en hund och jag svalt som en varg
 Och det fanns hvarken krog eller skjul.
Men det gjort ingenting, om det hjelpt att bli arg,
 Men det hjelpte ej ringaste smul.

Och en underlig röst gick mitt öra förbi,
 Det var grannens så rosslig och dof.
Men, min Gud! då jag såg på hans fysionomi,
 Satt den arma kaninen och sof.

Och jag lade min panna i djupaste veck
 Och skrek till: ”hvar är vägen, din hund?”
Och han pekade litet åt hvart väderstreck
 Och beskref hela himmelen rund.

Så jag sväfvade kring på den villande fjärd,
 Tills jag ändtligt kom hem till min ö.
Men det var, unter uns, en sjuhelvetes färd,
 Ty jag trodde att jag skulle dö.

Och jag lade i sängen min skälfvande kropp,
 Och farväl utaf lifvet jag tog.
Men då morgonen kom och jag vaknade opp,
 Fick jag se — att inte jag dog.