Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs

53

 
 Sirenerna sjunga
 Med däjelig mund
 Och locka de unga
 Matroser på grund.

Nu tumlas det om i ett vildt raseri
Och gormas att öronen knappast stå bi
Och ingen bit bättre än hela dess svit
Är roddarmadammen fru Amfitrit.

Ni frågar huru hösten är beskaffad härute, om icke hafvet ibland går öfver byggningarna, emedan ni hört så berättas; men detta, kan jag försäkra, är ingen sanning. Visserligen blåser det stundom, så att det går genom märg och ben, så framt icke kroppen är dess bättre ihopfogad men är han någorlunda tät, så har det ingen fara.

För den som nyttjar den besynnerliga hufvudbonad, som kallas peruk, är blåsten härute en stor olägenhet. Jag känner tvenne hedersmän, hvilkas peruker på en gång, under deras badsejour, gått all verldens väg. Den ena blåste opp på telegrafen och förorsakade en villervalla i telegraferingen vid motliggande station. Den andra tog kosan ända till Kanholmarna, der han fastnade på den så kallade ”hvita märren” och var en tid nära att vilseleda sjöfarande, hvilka ej rätt ville igenkänna det gamla sjömärket. Något vidare känner jag ej om dess öde, annat än att en lots sedermera funnit den på en holme full med mås-ägg.

De båda herrarne, hvilka sålunda förlorade sina toppsegel, nödgades sedan begagna en sorts nödfallsperuker af getragg, hvilka en gammal förståndig gumma förfärdigade