Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

54

här emot fyra skillingar banko stycket, och hvilka ej togo sig så illa ut. Den andra peruken, som fastnade på telegrafen, sökte väl telegrafisten att rädda; men stormen tog den i samma ögonblick och förde den långt ut på fjärden till Korsön, der fyrmästaren tog honom för en skjäl och gaf honom ett skarpt skott med lodbössan, så att han blef obrukbar. Den nyttjas nu af samma fyrmästare vid rengöringen af speglarna uti Korsö fyrtorn, der han ännu troligen kan beses. Sic transit gloria mundi: peruker ha ingen varaktig stad!

Jag har nyligen varit ute på en liten seglats i skärgården för att taga afsked af gamla klippor och skär och önska dem ett godt slut på det gamla året. Vid samma tillfälle tog jag i betraktande en prestgård ända vid hafskanten. Man skall bo der för att riktigt vara gömd — och glömd. Att lifnära sig på ett sådant boställe måtte höra till underverken. Man tänker på fem bröd och två fiskar, då man ser att det får lof att gå för sig. Stackars komministrar! Då jag slog ut mitt segel och reste hem, gjorde jag, vid tanken på komministrar i allmänhet, följande

Betraktelse.

Längst ut på ett stenrös i hafvet,
Der lefver, besynnerligt nog,
Ett lif som är redan begrafvet:
En prest utan egor och skog.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Så ynklig jag aldrig har anat
En prestgård — se här min attest: