62
I skogen.
Jag vandrar i skogen bland blommor och barr,
Och är så oändeligt kry.
Jag qväder min visa och röker cigarr,
Och språkar med solen i sky.
Och molnen sig kläda i purpur och gull,
Och skogen af lyror är full.
Och fri som en sparf i Guds gröna natur.
Jag flaxar och flyger och far.
Och vill jag mig ta en hejdundrande lur,
Jag ”hus i hvar buske” ju har.
Man blir litet dammig och solbränna får —
Men Herre min Gud, hvad man mår!
Du bokmal, som klagar dig krämpig och sjuk —
Det tror jag förbannadt så väl!
Ut med dig och vädra din gamla peruk,
Och lufta din dammiga själ!
Då skall du snart se att du blir med hvar dag
En lefvande ”fyr” liksom jag.
Jag satt hela vintern och läste och skref,
Och skum blef min håg och min syn.
Jag smälte ihop och bokstafligt jag blef
Som torkade nypon om hyn.
