Den här sidan har korrekturlästs
66
På Carl den Tolfte bråddes han:
Han föll, om han ej vann.
”Men bäst han sjöng, och bäst han brann”,
För en lönmördare, som han,
Till jorden föll han blek och kall.
Och sen, hvad lär oss detta fall,
"Om ej på denna jordens ö
Att tuppar också dö?
Han dör — men skall han ock uppstå?
Det tror jag, gudskelof, ej på.
Då vore himlens sällhet slut,
Man fick ej nattro en minut:
Vid evighetens morgonsol
Han också evigt gol.
Alltså, Apollo-bror, farväl!
Du jovialiskt glada själ!
Du lefde — och du sjöng för mig,
Du dog — och då sjöng jag för dig.
När jag fått ditt och du fått mitt,
Så kan det vara qvitt.
