Den här sidan har korrekturlästs
91
Spänn dina vingar, min hafsdrake god!
Smärtan får längre med mig icke gunga:
Sorgen försvinner, då vindarna sjunga
Toner af frihet och glädje och mod.
Redan jag ser, huru fjellarna branta
Smälta tillsammans med himmelens rand,
Vågorna nicka som gamla bekanta,
Följa till vägs från mitt fädernesland.
Gunga, mitt fartyg! låt se hvad du kan!
Afgrunder komma väl stundom att blottas,
Stormarna ryta, då gäller att brottas:
Hafvet har krafter som fordra sin man.
Skönt skall du häfda din blågula fana,
Ärad som förr vid hvar fremmande strand.
Kanske, när året har slutat sin bana,
Helsa vi åter vårt fädernesland.
