Den här sidan har korrekturlästs
98
Höst, Vinter och Vår.
1.
Höstens ande sänker sig öfver jorden,
Svartgråa sväfva himmelens slitna skyar,
Som när jag hänger mina svarta byxor
Ut för att vädras.
Vildt han kastar regn öfver dal och ängar;
Unnar oss gropar endast med lerigt vatten,
Som när en båtsman ger åt sin älskarinna
Mustiga pussar.
Dyster och hjertlös med katharr och bröstvärk
Syftar han åt oss, att vårt lif förgöra;
Böjer despotiskt under paraplyer
Suckande nackar.
Borta, försvunna äro skogens skalder,
Skapelsen ligger som en vän på båren.
Bleka naturen skådar jag igenom
Kittade fönster.
