120
glada, utom kanske ett som ser fundersamt ut, säkerligen tillhörande en filosof eller något ditåt. Han har tagit sin plats vid relingen, sysselsatt med att fånga flugor, hvilka tyckas vara hemmastadda ombord och kanske påmönstrade. Han väger dem i sin hand och så släpper han dem. Kanske är han flugvägare. Annars kan han af Victor Hugo få veta, att ett tusen ett hundra trettiofyra flugor väga ett lod. Hans ifriga sysselsättning påminner mig om Kellgren:
”Låt lilla vinkelns åbo,
Låt idogsfulla spindeln
Ur hårdt tillsnörpta ändan
I evigt lika kretsar
De fina trådar draga,
Som fånga flugans fygt!”
Jag gick ned i min hytt för att göra mig hemmastadd
och ta min nya boning i skärskådande. Nätt och
komfortabelt! ganska bra! Rödrandiga möbler, spegel och
vattenkarafin. Jag profvade den beqvämaste ställningen eller
rättare sittningen, först i den ena och så i den andra
soffan och fann båda sofforna förträffliga till och med att
göra en menniska försoffad, om man begagnade dem under
en längre resa. Jag slog mig ned vid det lilla bordet, der
man både kan läsa och skrifva, i fall man är försedd med
böcker och skrifanstalter.
Att skrifva då man reser, det förstås!
Det hör till pjesen och får alldrig glömmas;
Och bläck och papper kunna alltid fås
Och rödbandspennor som med skäl berömmas.
