Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 3.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs

130


På morgonen var musik i den vackra brunnsparken. Jag klättrar heldre i berg och hör på foglarna. Om vintern har man mera tålamod att höra på musik än om sommaren. Ramundershäll togs i betraktande. Den är 40 alnar högre än stadens kyrktorn. Der finnas flere källor — icke i kyrktornet utan i hälleberget. Sankt Eriks källa och Trummekällan, derifrån staden får ett utmärkt godt vatten, och hvaraf äfven andra menniskor kunna få moja sig. En plats öfverst på berget kallas Lekarebacken; men det är icke leksaker att krångla sig dit upp. På norra sidan, om jag ej tar miste på väderstreck, kan man bese lemningar efter Vikingar — jag ber om ursäkt — efter deras borg, Ramundaborg, der högstsalig Ramunder hade sitt residens för många herrans år sedan, och der nunnorna från Franciskaner-klostret och andra den tidens kloster i Söderköping hade den nåden att bli bergtagna, ty vikingarne voro den tiden mycket pusslustiga. Sankt Ragnhilds helsobrunn är enligt traditionen uppsprungen på det ställe, der en hygglig jungfru vid namn Ragnhild blef oskyldigt dödad. Helsobrunnen är nu mycket helsogifvande för alla besökande, men lär vara helsosammast för stadsboarne sjelfva. Jag får nu ej dröja längre, ty ångbåten Per Brahe är i antågande som skall föra mig vidare. Detta är således Göta Kanal, ”Sveriges blåa band” — smalt men fängslande; åtta mil långt och vattradt lika långt.

Så hett skiner solen på Göta Kanal,
Ty soln är för stor och kanalen för smal.
Och solstekt och brynt är min kroppshyddar vorden,
Så hett skiner solen på fädernejorden.