130
På morgonen var musik i den vackra brunnsparken.
Jag klättrar heldre i berg och hör på foglarna. Om
vintern har man mera tålamod att höra på musik än om
sommaren. Ramundershäll togs i betraktande. Den är 40
alnar högre än stadens kyrktorn. Der finnas flere källor —
icke i kyrktornet utan i hälleberget. Sankt Eriks källa
och Trummekällan, derifrån staden får ett utmärkt godt
vatten, och hvaraf äfven andra menniskor kunna få moja
sig. En plats öfverst på berget kallas Lekarebacken;
men det är icke leksaker att krångla sig dit upp. På
norra sidan, om jag ej tar miste på väderstreck, kan man
bese lemningar efter Vikingar — jag ber om ursäkt —
efter deras borg, Ramundaborg, der högstsalig Ramunder
hade sitt residens för många herrans år sedan, och der
nunnorna från Franciskaner-klostret och andra den tidens
kloster i Söderköping hade den nåden att bli bergtagna,
ty vikingarne voro den tiden mycket pusslustiga. Sankt
Ragnhilds helsobrunn är enligt traditionen uppsprungen på
det ställe, der en hygglig jungfru vid namn Ragnhild blef
oskyldigt dödad. Helsobrunnen är nu mycket helsogifvande
för alla besökande, men lär vara helsosammast för
stadsboarne sjelfva. Jag får nu ej dröja längre, ty ångbåten
Per Brahe är i antågande som skall föra mig vidare.
Detta är således Göta Kanal, ”Sveriges blåa band” —
smalt men fängslande; åtta mil långt och vattradt lika långt.
Så hett skiner solen på Göta Kanal,
Ty soln är för stor och kanalen för smal.
Och solstekt och brynt är min kroppshyddar vorden,
Så hett skiner solen på fädernejorden.
