139
Din nyfikenhet gör mig förtretad bara:
Jag har permission, och vill dig ingenting.
Gerna! det var rätt: försvinn i morgondimman!
Jag mig håller till naturens kathedral.
Hit jag kommit just i rätta sångartimman,
Sångarskaran jublar genom skog och dal.
Här naturen mig med glädje öfverhopar,
Jag blott frågar, om man bättre hafva vill:
Se! der ner i dalen presten står och ropar:
”Frukost, frukost, frukost! jag dig super till!”
Bordet dukadt står i lindens svala skugga,
Silfyerbäcken sorlar muntert genom dal'n.
Prestmors läckerheter vi uti oss hugga
Medan hembrygdt öl hon fyller i pokaln.
Och på köpet kommer ett fat ostron, bräckta
Utaf husets dotter, rosenröd om hyn.
Snart i mjuka gräset ses två gubbar sträckta,
Pipan tänds och röken fladdrar emot skyn.
Här bor lifvets lycka, här är skämt och allvar,
Här finns jagt och fiske och musik och sång.
Här kan du få skåda en polkett af kalfvar,
Mera gratiös än i en danssalong.
Mer jag skulle skrifva, om jag bara hann det,
Hur min kropp omhuldas, hur min själ är ljus.
Summan är: att lifvet herrligt är på landet:
Lefve alla goda Komministers-hus!
