Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 3.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs

147

Första Lärkan.


Sjung ej, lärka! det är ej af nöden:
Döden lurar på din första drill.
Du ej känner dina mörka öden:
Skytten sigtar — och du hör i döden
Underdånigst någon hofkatt till[1].

Vänligt kommer du att hos oss gästa,
Vårens fröjd du bjuder menskan på.
Ack! låt bli att vid vår jord dig fästa:
Menniskan är van att klå sin nästa,
Håll dig utom: skotthåll i det blå.

Vet, din undergång är bland de största
Prisbelöningar i sångens kall.
Sök ej här att vara få den första,
Blod är det, hvarefter menskor törsta:
Fly! att sjunga här är knall och fall!


  1. Afser bruket vid hofvet att betala en dukat för den första
    skjutna lärka som presenteras. Detta bruk afskaffades af konung
    Oscar: men, ty värr, brukas ännu här och der att skjuta vårens
    budbärerska.